Det blev ett riktigt kramkalas när Emelie och Viktor blev hämtade av sin mamma. Kramar som ska räcka i två veckor. Tur att vi kan köra FaceTime under tiden. 
 
Väskorna, packade och redo..
 
James kom förbi och hämtade mig, och vi tog oss ut till en av Arlandas långtidsparkering och vidare till Arlandas terminal 5. Efter incheckning i en automat, droppade vi väskorna och höll tummarna att dem skulle anlända till Bangkok via Frankfurt samtidigt som oss. I vanlig ordning fastnade jag i säkerhetskontrollen med bruklig visitering, helt utan anledning. Sen var det dax att inmundiga den traditionella avreseölen som serverades i små nätta sjuttiofemcentilitersglas.
 
 
Tid för avgång med tysk precision och Lufthansas kanske nyaste Airbus. Det kändes som planet kom direkt från fabriken, med en härlig doft av nytt. Lite likt den nybilsdoft som nya bilar som bekant har.
 
 

I Frankfurt hade vi bara en timmes transfertid, och jag var lite orolig innan att det skulle bli tajt. Men det tog bara 15 minuter att ta sig genom passkontrollens Polizeikonstaplar och vidare till gaten. Vi fick boarda ganska direkt, och ta våra platser som tyvärr inte var lika rymliga här som på den första flygningen.

 

Riktigt obekväma och trånga säten faktiskt. Träsmaken i baken fick jag redan innan vi hade lyft, och det är ingen bra ekvation på en 11-timmarsflygning. Efter ett par timmars lång väntan fick vi till slut vår middag (nu vrålhungriga! Klockan var ju efter midnatt redan). Tydligen hade deras mathiss gått sönder och dem fick springa upp med maten för trapporna. Efter en matbit, en öl och kaffe med cognac såg vi en film och försökte sedan sova lite. Kanske fick man sig några 20 minuters blundar, mer kändes det inte som. En härlig blandning av något barn som skrek, tidvis väldigt kraftig turbulens när vi surfade på jetstreamen och snarkande medresenärer samt tidigare nämnda träsmak och trångboddhet gjorde det inte helt lätt att sova.

 

Till slut var vi äntligen framme i Bangkok en timme försenade och även bagaget kom fram som det skulle. Jag hade förbokat en taxi till oss och bland alla Thailändare stod där en söt Thailändska med en handskriven skylt med texten "Daniel Funseth". Det var en riktigt bekväm färd ner mot lägenheten och hon hade till och med varsin vattenflaska till oss i bilen. Lite som en limousin kändes det.

 

Väl framme var vi vrålhungriga, så vi kastade oss ner till den närmsta restaurangen och fick en matbit och en Chang. Sen satt vi på balkongen och pratade hela kvällen. Och vilken balkong! Man hör konstant vågorna som brusar in mot den milslånga stranden nedanför.

 

Klockan är nu 6:45 här på tisdagen, och jag sitter på balkongen för att blogga lite. Vaknade klockan 04:00 och har inte kunnat somna om sedan dess. Men det var härligt att få uppleva morgonen gry, och höra alla roliga fåglar som sjunger upp i takt med att solen nu gått upp. Havet är turkost längst med stranden, och luften är fuktig och varm.

 

Kommentera

Publiceras ej